Elever diskrimineras fortfarande

Replik på artikeln ”Nisses son diskriminerades av skolan – i sex år”

I artikeln ”Nisses son diskriminerades av skolan – i sex år” uttalar sig förvaltningschefen om fallet. Som Antidiskrimineringsbyrå välkomnar vi att Trollhättans stad säger sig arbeta för att förändra sina arbetssätt och rätta till tidigare brister. Samtidigt reagerar vi på uttalandet att kommunen i dag skulle vara ”snabbare” på att fånga upp elevers behov och att situationen därför hade sett annorlunda ut om eleven hade börjat årskurs 1 hösten 2026 i stället för 2017.

Tyvärr delar vi inte den bilden. På Antidiskrimineringsbyrån möter vi kontinuerligt elever och vårdnadshavare som söker stöd och rådgivning i frågor som rör skolan. Både i år och förra året har vi tagit emot flera anmälningar mot Trollhättans stads skolor som liknar det fall som beskrivs i artikeln. Vi ser att skolans utredningar drar ut på tiden – ibland en hel termin eller längre – och att åtgärder som sätts in är otillräckliga eller aldrig följs upp och utvärderas ordentligt.

Utifrån de ärenden som kommer till oss kan vi därför inte se att stödet till elever med funktionsnedsättning har förbättrats i den omfattning som kommunen ger uttryck för. Konsekvenserna drabbar barnen. Barn som mår dåligt, barn som blir hemmasittare och barn som går miste om sin lagstadgade rätt till en likvärdig utbildning.

Trollhättans stad är inte ensam om dessa utmaningar. Vi ser liknande problem i andra  kommuner och antidiskrimineringsbyråer runt om i landet vittnar om återkommande och systematiska brister i skolans arbete med elever som behöver särskilt stöd. Just därför är det viktigt att Trollhättans stad fortsätter sitt arbete med ödmjukhet och självkritik, snarare än att ge en bild av att problemen är mindre idag. 

Utifrån de ärenden vi hanterar vill vi särskilt lyfta följande utvecklingsområden:

• Kunskapen om diskrimineringslagen och skollagens bestämmelser om särskilt stöd behöver stärkas hos rektorer och skolpersonal.
• Kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver öka.
• Utredningar om särskilt stöd tar ofta för lång tid, saknar väsentligt innehåll och håller inte tillräckligt hög kvalitet.
• Åtgärdsprogram brister ofta, både till följd av otillräckliga utredningar och på grund av  otydliga eller svårutvärderade insatser.
• Åtgärderna följs inte upp och utvärderas inte på ett adekvat sätt. 
• Resurserna är många gånger otillräckliga för att ge elever det stöd de har rätt till.

Vi vill samtidigt betona att många lärare, medarbetare i elevhälsa och annan skolpersonal gör ett mycket gott arbete utifrån de förutsättningar de har. Problemet handlar inte om bristande engagemang hos enskilda medarbetare, utan om att kunskap, resurser och organisatoriska förutsättningar fortfarande inte räcker till. Så länge barn fortfarande nekas eller inte får det stöd de har rätt till finns det anledning att vara försiktig med påståenden om att problemen skulle se annorlunda ut idag

Nora Emanuelsson, verksamhetsledare Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal