Omfattande diskriminering i svenska skolor

feb 16, 2024

Replik på artikeln ”Nisses son diskriminerades av skolan – i sex år”

I artikeln ”Nisses son diskriminerades av skolan – i sex år” uttalar sig förvaltningschefen om fallet. Som Antidiskrimineringsbyrå välkomnar vi att Trollhättans stad säger sig arbeta för att förändra sina arbetssätt och rätta till tidigare brister. Samtidigt reagerar vi på uttalandet att kommunen i dag skulle vara ”snabbare” på att fånga upp elevers behov och att situationen därför hade sett annorlunda ut om eleven hade börjat årskurs 1 hösten 2026 i stället för 2017.

Tyvärr delar vi inte den bilden. På Antidiskrimineringsbyrån möter vi kontinuerligt elever och vårdnadshavare som söker stöd och rådgivning i frågor som rör skolan. Både i år och förra året har vi tagit emot flera anmälningar mot Trollhättans stads skolor som liknar det fall som beskrivs i artikeln. Vi ser att skolans utredningar drar ut på tiden – ibland en hel termin eller längre – och att åtgärder som sätts in är otillräckliga eller aldrig följs upp och utvärderas ordentligt.

Utifrån de ärenden som kommer till oss kan vi därför inte se att stödet till elever med funktionsnedsättning har förbättrats i den omfattning som kommunen ger uttryck för. Konsekvenserna drabbar barnen. Barn som mår dåligt, barn som blir hemmasittare och barn som går miste om sin lagstadgade rätt till en likvärdig utbildning.

Trollhättans stad är inte ensam om dessa utmaningar. Vi ser liknande problem i andra  kommuner och antidiskrimineringsbyråer runt om i landet vittnar om återkommande och systematiska brister i skolans arbete med elever som behöver särskilt stöd. Just därför är det viktigt att Trollhättans stad fortsätter sitt arbete med ödmjukhet och självkritik, snarare än att ge en bild av att problemen är mindre idag. 

Utifrån de ärenden vi hanterar vill vi särskilt lyfta följande utvecklingsområden:

  • Kunskapen om diskrimineringslagen och skollagens bestämmelser om särskilt stöd behöver stärkas hos rektorer och skolpersonal.
  • Kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver öka.
  • Utredningar om särskilt stöd tar ofta för lång tid, saknar väsentligt innehåll och håller inte tillräckligt hög kvalitet.
  • Åtgärdsprogram brister ofta, både till följd av otillräckliga utredningar och på grund av  otydliga eller svårutvärderade insatser.
  • Åtgärderna följs inte upp och utvärderas inte på ett adekvat sätt. 
  • Resurserna är många gånger otillräckliga för att ge elever det stöd de har rätt till.

Vi vill samtidigt betona att många lärare, medarbetare i elevhälsa och annan skolpersonal gör ett mycket gott arbete utifrån de förutsättningar de har. Problemet handlar inte om bristande engagemang hos enskilda medarbetare, utan om att kunskap, resurser och organisatoriska förutsättningar fortfarande inte räcker till. Så länge barn fortfarande nekas eller inte får det stöd de har rätt till finns det anledning att vara försiktig med påståenden om att problemen skulle se annorlunda ut idag

Nora Emanuelsson, verksamhetsledare Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal

Läs insändaren i TTELA här

Över hela Sverige förvägras barn den utbildning de har rätt till för att skolorna inte anser att de har rätt resurser, skriver företrädare för lokala antidiskrimineringsbyråer.

Om föräldrar struntar i skolplikten och förhindrar sina barns skolgång kan de straffas eller få sina barn omhändertagna. Om skolor förvägrar barn den utbildning de har rätt till händer däremot ingenting. Det finns i Sverige i dag ett allvarligt systemfel där skolor ger upp om och försöker göra sig av med vissa barn. Skolor bryter mot barnkonventionen och skollagen. Det sker i storstadsskolor och på landsbygden, i de kommunala och i de fristående skolorna.

“Innan skolans ledning bestämde sig för att bli av med vår son var han en glad kille som med stöd gick hela skoldagar och nådde alla kunskapsmål. Skolans diskriminering och exkludering av honom har därefter haft en mycket negativ inverkan på hans självkänsla och självförtroende. Han har förlorat såväl kunskapsinhämtning som social utveckling och i hög grad tappat den lust och vilja att gå till skolan som tidigare funnits”, berättar föräldrar som fått se sitt barn uteslutas och isoleras av skolan.

Häromveckan skickades ett ersättningskrav till tre skolhuvudmän för diskriminering mot barn med neuropsykiatriska diagnoser. Fallen som kraven gäller är bara toppen av ett isberg. Runt om i Sverige tar antidiskrimineringsbyråer emot hundratals liknande fall och Diskrimineringsombudsmannen (DO) har under 2015-2022 sett en tredubbling av ärenden som rör barn med funktionsnedsättningar i skolan.

Lagstiftningen om bristande tillgänglighet som antogs 2015 var symboliskt viktig. Men nu, snart tio år senare, kan vi konstatera att den inte fått effekt. Sverige har upprepade gånger fått klagomål från FN:s funktionsrättskommitté som särskilt lyft utsattheten för barn och unga med funktionsnedsättning och att den svenska skolan inte lyckas med sitt uppdrag att ge en jämlik, tillgänglig utbildning.

Vi antidiskrimineringsbyråer slår nu larm. Vi kan inte driva alla ärenden som vi får in. Ersättningskrav är en upprättelse i efterhand för de barn som redan berövats rätten till utbildning – men de är inte lösningen.

Skolhuvudmännen måste börja följa skollagen och myndigheter och politiker reagera när så inte sker. Ersättningskraven som ställts rör fall där Skolväsendets överklagandenämnd har konstaterat att skolorna inte följt skollagen. Under 2023 konstaterade Överklagandenämnden i 89 procent av sina ärenden att skolorna inte följt lagen. Statistiken har sett ut så i flera år. Samtidigt får överklagandenämndens beslut sällan effekt och sedan 2022 tar Skolinspektionen inte längre emot enskilda anmälningar. Därmed finns ingen statlig tillsyn för dessa barns rätt till utbildning.

”Det känns som att Skolväsendets överklagandenämnd bara blir som en kon som skolan måste runda innan de kan fortsätta bryta mot lagen tills vi inte orkar mer och byter skola” säger en förälder.

Vi antidiskrimineringsbyråer kommer att fortsätta driva ersättningskrav. Vi kommer att fortsätta stötta barn och vårdnadshavare i deras kamp för en tillgänglig skola. Men det kommer inte att förändra situationen. Det som krävs är att de som har ansvaret: kommunala skolhuvudmän, friskolornas skolhuvudmän, politiker med ansvar för skolfrågor och funktionshinderfrågor, generaldirektörerna för Skolverket och Skolinspektionen och sist men inte minst, skolminister Lotta Edholm, tar ansvar för tillgängligheten i den svenska skolan.

Anjali Haryana,

projektledare ”Rätt på riktigt”, Malmö mot Diskriminering

Johanna Ingemarsson,

jurist ”Rätt på riktigt”, Malmö mot Diskriminering

Stina Carlsson,

jurist och verksamhetsledare, Rättighetscentrum Norrbotten

Jenny Saba Persson,

verksamhetsledare, Rättighetscentrum Västerbotten

Maria Hammarström,

verksamhetsledare, Antidiskrimineringsbyrån Sydost

Caroline Daly och Admela Tafro,

verksamhetsansvarig och juridiskt ansvarig, Örebro Rättighetscenter

Amélie Poletti Lundström,

verksamhetsansvarig, Diskrimineringsbyrån Humanitas

Anna Gorris,

jurist, Rättighetscentrum Halland

Nora Emanuelsson,

verksamhetsledare, Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal

Andie Stendin,

utbildningsansvarig, Antidiskrimineringsbyrån Uppsala

Jannie Lehman,

verksamhetsledare och jurist, Antidiskrimineringsbyrån Norra Skåne

Nine Karlsson Norman,

jurist, Agera Värmland

John Stauffer,

chefsjurist, Civil Rights Defenders

Ulrika Wiborgh,

verksamhetsledare, Rättighetscentrum Dalarna

Sandra Isaksson,

ordförande Byrån mot diskriminering i Östergötland

Mattias Ring,

verksamhetsledare, Diskrimineringsbyrån Gävleborg

Bojan Bristna,

verksamhetschef, Antidiskrimineringsbyrån Stockholm Syd

 

Se debatten här.