Krav på kunskap i svenska värderingar är odemokratiskt
Förslaget om krav på ”kunskap i svenska värderingar” riskerar diskriminering. Inte nog med det, det innebär också ett försök att styra svenska folkets rätt till åsiktsfrihet.
Vi kan såklart diskutera omöjligheten i förslaget, hur ska värderingar mätas och vem ska ha rätt att definiera om de är svenska eller inte? Men en sak som är säker Johan Pehrson, jag delar inte dina värderingar.
I en demokrati ska inte politiken påverka och tvinga fram åsikter, vilket i princip är vad förslaget syftar till. Pehrson säger till DN att tillit till staten, att myndigheter finns till för oss och att ”de vill oss väl” skulle vara svenska värderingar. Det tycks alltså vara så att förslaget vill tvinga fram folkets tilltro till myndigheter snarare än att arbeta främjande för att skapa tillit. Här någonstans blir det så otroligt upp och ned. Har Pehrson missat statens ansvar helt och hållet? Han har rätt i att myndigheterna ska finnas till för oss alla, men i samma andetag menar han att folket ska krävas på någon typ av automatisk tilltro till myndigheter oavsett vad? Givetvis är den desinformation som sprids ett reellt problem, men krav och tvång är inte rätt väg att gå. Tillit är något som skapas av rättvisa, tydlighet, låg korruption, välfärd och det är något som staten behöver arbeta med för att förtjäna från folket.
I Sverige ser vi hur myndigheter misslyckas med sitt uppdrag, vi ser hur myndigheter diskriminerar människor dagligen. Så ett mer rimligt förslag hade kanske varit att Sverige skulle jobba med sitt arbete mot diskriminering och arbeta främjande för att stärka tilliten till staten. Att ansvaret hamnar där det hör hemma, hos de med makt. Istället föreslår alltså Pehrson att tvinga fram tilltron genom kunskapskrav för bidrag. Jag kan säga såhär, att om någon skulle fråga mig om min tilltro till svenska myndigheter kan jag meddela att jag inte skulle klara Pehrsons test. När jag under de senaste året har sett vilken nedmontering som görs av vårt demokratiska samhälle tappar jag också tilltro till våra myndigheter. När jag dessutom i mitt yrke ser hur barn med funktionsnedsättning inte har tillgång till en likvärdig skola, hur etniska och religiösa grupper trakasseras och diskrimineras i arbetslivet, hur polis, socialtjänst med flera bemöter människor i behov av stöd, så kan jag inte klandra dem eller deras närstående om tilltron till myndigheterna brister. Pehrson tycks tro att tilliten till svenska samhället brister endast hos personer och grupper födda utanför Sveriges gränser, men så är inte fallet. Bristande tillit till samhället finns hos många fler och är något som samhället bör jobba för att motverka men kunskapskrav för bistånd är helt fel väg att gå.
Om förslaget går igenom tar Sverige ytterligare ett steg mot ett allt mer odemokratiskt samhälle. Ett steg till ifrån att leva upp till våra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Förslag som dessa hör vanligtvis hemma i länder där demokrati sällan råder.
Nora Emanuelsson, verksamhetsledare Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal
Vi kan såklart diskutera omöjligheten i förslaget, hur ska värderingar mätas och vem ska ha rätt att definiera om de är svenska eller inte? Men en sak som är säker Johan Pehrson, jag delar inte dina värderingar.
I en demokrati ska inte politiken påverka och tvinga fram åsikter, vilket i princip är vad förslaget syftar till. Pehrson säger till DN att tillit till staten, att myndigheter finns till för oss och att ”de vill oss väl” skulle vara svenska värderingar. Det tycks alltså vara så att förslaget vill tvinga fram folkets tilltro till myndigheter snarare än att arbeta främjande för att skapa tillit. Här någonstans blir det så otroligt upp och ned. Har Pehrson missat statens ansvar helt och hållet? Han har rätt i att myndigheterna ska finnas till för oss alla, men i samma andetag menar han att folket ska krävas på någon typ av automatisk tilltro till myndigheter oavsett vad? Givetvis är den desinformation som sprids ett reellt problem, men krav och tvång är inte rätt väg att gå. Tillit är något som skapas av rättvisa, tydlighet, låg korruption, välfärd och det är något som staten behöver arbeta med för att förtjäna från folket.
I Sverige ser vi hur myndigheter misslyckas med sitt uppdrag, vi ser hur myndigheter diskriminerar människor dagligen. Så ett mer rimligt förslag hade kanske varit att Sverige skulle jobba med sitt arbete mot diskriminering och arbeta främjande för att stärka tilliten till staten. Att ansvaret hamnar där det hör hemma, hos de med makt. Istället föreslår alltså Pehrson att tvinga fram tilltron genom kunskapskrav för bidrag. Jag kan säga såhär, att om någon skulle fråga mig om min tilltro till svenska myndigheter kan jag meddela att jag inte skulle klara Pehrsons test. När jag under de senaste året har sett vilken nedmontering som görs av vårt demokratiska samhälle tappar jag också tilltro till våra myndigheter. När jag dessutom i mitt yrke ser hur barn med funktionsnedsättning inte har tillgång till en likvärdig skola, hur etniska och religiösa grupper trakasseras och diskrimineras i arbetslivet, hur polis, socialtjänst med flera bemöter människor i behov av stöd, så kan jag inte klandra dem eller deras närstående om tilltron till myndigheterna brister. Pehrson tycks tro att tilliten till svenska samhället brister endast hos personer och grupper födda utanför Sveriges gränser, men så är inte fallet. Bristande tillit till samhället finns hos många fler och är något som samhället bör jobba för att motverka men kunskapskrav för bistånd är helt fel väg att gå.
Om förslaget går igenom tar Sverige ytterligare ett steg mot ett allt mer odemokratiskt samhälle. Ett steg till ifrån att leva upp till våra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Förslag som dessa hör vanligtvis hemma i länder där demokrati sällan råder.
Nora Emanuelsson, verksamhetsledare Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal